Om mig.
Jag 1993, 2 år gammal.
Om vem jag är
Jag är rädd för att ta steget ut i vuxenvärlden. Jag har lätt för att drömma mig bort, och har ofta svårt att skilja på dröm och verklighet. När ingen ser på dricker jag mjölk direkt ur förpackningen. När jag var liten och mamma och jag kom för sent till dagis brukade jag gå in och ställa mig i mitten av samlingsrummet och säga "Nu är jag här, så nu kan vi börja!". Jag har ingen aning om vad jag ska göra i framtiden och det skrämmer mig. Jag brukar säga att jag hatar att mina fötter är så små som de är, men egentligen tycker jag de är rätt så fina. Jag har alltid varit fascinerad av döden och är rätt så morbid av mig. Jag tycker bättre om kakdegen än de färdiga kakorna. Jag har aldrig varit kär, sådär pirr-i-magen-vill-bara-vara-med-dig-och-aldrig-någon-annan som folk i min omgivning kan vara (kanske är jag bara en väldigt känslokall människa?). Jag tycker spindlar är fina, speciellt de stora och lurviga. Jag älskar att åka tåg på natten.
Vem jag är, och varför, kan jag nog inte riktigt svara på. För att vara helt ärlig så tror jag inte att jag riktigt vet det ännu. Bilden jag har av mig själv är så sällan lik den som andra har av mig. Kanske är det meningen att det ska vara så. Vad vet jag.
Om den viktigaste personen i världen
Oj. Det är nog för stort för min lilla blogg. Men en person jag saknar väldigt mycket just nu är syster yster.
Vi var oskiljaktiga när vi var yngre, och jag är så ovan med att inte ha henne här hos mig.
Om att gå på lina
Nej, jag kan inte gå på lina. Jag har nog världens sämsta ballans, är jag rädd.
Om att bli brevvänner
Ja, gärna! Det finns inget som muntrar upp en så bra som ett fint litet brev i lådan, långt som kort.
Om favoriter
Puderrosa. Svart. Midnattsblått. Mina favoritfilmer hittar du här.
Om bakgrundsmusiken på bloggen
Pianostycket som spelades här på bloggen förut var från Amelie från Montmartre och hette Comptine D'Un Autre Ete (skriven av Yann Tiersen).
Om att byta vegetariska recept med varandra
Jag är, tro det eller ej, rätt så sämst på det där med matlagning. Det är ju så mycket roligare att baka!
Men några bra recept ska jag nog kunna hitta i mina gömmor. Om du har något du vill dela med dig av så tackar jag och tar emot!
Om läppstift
Läppstiftet kommer från Maybelline (Passion Red, heter nyansen), det där med den tjusiga röda hylsan som Elin tipsade om förut. Köpte det på impuls och har väl använt det två, tre gånger. Tycker att det är fasligt tjusigt, men jag är nog lite för feg för läppstift egentligen (och så är det ju så opraktiskt om man vill pussas!).
Om klädstil
Att använda kläder som ett sätt att uttrycka mig, som en sorts ventil för kreativiteten, har alltid varit viktigt för mig. När jag var en liten trasig punkare såväl som i tyllkjol och söta koftor. Hur länge jag har haft den stilen jag har nu är svårt att säga, då stil är någonting som stegvis utvecklas. Men jag började väl intressera mig för äldre mode för ungefär ett år sedan, och slukar numera allt som har med sent 1800-tal till mitten av 1900-talet att göra.
Om skolan
När jag var yngre var jag en duktig flicka. Samhällets våtdröm om hur en ung tjej ska vara. Lugn och stillsam, effektiv som en liten myra. Men det håller inte i längden. Man orkar inte. Och ju äldre jag blev desto svårare hade jag att anpassa mig efter de mallar som skolan anser är rätt och riktigt. Normalt.
Det tog lång tid innan jag insåg att det var okej. Det var okej att inte vara som alla andra. Det var okej att inte passa in i mallen. Att man faktiskt inte behöver karva och kapa och vända och vrida, omforma sig för att passa in i den där mallen. Det är okej att vara den man är. Det var en sån otrolig lättnad för mig när jag insåg det där. Som om någon lyfte den stora sten som tyngt mitt hjärta och sa "Låt mig bära den här åt dig. En stund, för alltid. Det är du som bestämmer.".
Förmodligen kommer jag att börja studera igen. Någon gång. Men på mina villkor. Och för att jag väljer det.
Om framtiden
Jag har ingen aning. Skrämmande? Ja.
1966
Bilder från Femina, 1966.
Ni är så fina, jag blir alldeles bubbligt glad av att läsa om er. Fortsätt gärna att skrivaskriva och frågafråga!
Pictures from Femina magazine, 1966.
Alltså.
Jag är så himla nyfiken på vilka ni som läser min lilla blogg är! Vad ni heter, hur gamla ni är, vilka låtar ni tokdansar till när ingen ser på och sådär. Så, snälla rara, skriv några rader och berätta. Det vore finfint. Och så kan ni ju passa på att ställa frågor till mig, om det är något ni undrar (men glöm inte att läsa här först). Kanske ni undrar hur många fräknar jag har på kroppen, eller om jag kan gå på lina? Vad vet jag. Eller så kanske ni kan berätta vad ni vill se mer av här på bloggen, det vore ju alldeles förträffligt.
Tjing!
I'm so curious of who my readers are! And it would make me very happy if you could take some time to write a few words and tell me about yourselves. Your name and age. What you ate for breakfast this morning. Or something completely else. And if you want to, you can ask me some questions as well. I'll do my very best to answer them.
Cheers!
She's a dying breed.
Vaknade klockan 12 och kände för att klä upp mig. Efter att ha kravlat mig ur sängen runt 6 varje morgon och bara slängt på mig det som låg närmast i över en vecka så tyckte jag att det var dags att ta på sig prinsesskjolen. Kjolen som jag snubblade på inne hos H&M några dagar innan jul, hittade ett litet hjärtformat hål i och fick 200 kr rabatt på. Inte illa. Speciellt inte då jag älskar det där lilla hjärtformade hålet. Det ger mig lite askungen-känsla, som om någon förtvivlat sprungit iväg från sin bal och rivit upp kjolen mot en rosenbuske. Fast jag vet att det bara är jag som använt den. Men i alla fall.
Lägg märke till att det ser ut som om en stor spindel klättrat i mitt hår på första bilden. Hihi.
Kjol, H&M. Pärlbroderad 50-tals kofta, Ebay. Sammets kilklackar, Melissa.
Wearing: Skirt, H&M. Beaded 50's cardigan, Ebay. Shoes, Melissa.
Intelligent input, darling, why don't you just have another beer then?
Reklam från 1966. Varför kan man inte vakna upp och se ut såhär i håret?
Saker som hänt i veckan.
Jag har gått upp kl. 6 varje morgon för att vara framme på jobbet kl.9, och lyckats somna på tåget dit två gånger och åka en station för långt en gång.
Några av er undrade vad jag jobbar med. Jo, jag jobbar hos Sveriges Möbelhandlare i Sickla. Inte heltid, utan jag hoppar in ibland då de behöver extra hjälp med kuvertering inför mässor och liknande. Ibland har jag hjälpt till med bokföring också, vilket är mindre roligt. Men ett jobb är i alla fall ett jobb.
Jag har kramat lite extra på min syster som kom hem några dagar och hade ont i hjärtat.
Gått och suktat efter fina tyllkjolar på Beyond Retro (så snart jag har fått min lön så... ).
Glömt bort att äta frukost och lunch en dag, tänkt att nu borde man ju faktiskt vara hungrig och därefter betalat 12 kr för en banan.
Blivit smygtittad på av en söt pojke med rufsigt hår på tåget (som blev alldeles rosig om kinderna när han märkte att jag tittade tillbaka på honom och log). Sådär lagom fint för att göra en glad när man är på väg hem efter en lång dag på jobbet.
Fått ett fint sms från en vän jag inte träffat på över ett år.
Läst massor av fina kommentarer som gjort mig så glad, glad, glad!
Ad from 1966.
Det här om att våga.
Jag har länge funderat på att publicera den här novellen. Samtidigt som det känns väldigt privat, är det ett av de få verk som jag faktiskt är riktigt nöjd med, trots att det gått över ett år sedan jag skrev det. Och det känns stort för mig, som annars förkastar mina alster efter en veckas tid, muttrandes "vad tänkte jag på egentligen". Och det vore intressant med åsikter från utomstående. Tror jag.
En svag doft av kamomillte spred sig i rummet. Ett rum så litet att det inte ens är säkert att det bör kallas rum. Ett skrymsle, en vrå. En plats att gömma sig på då världen därute känns alldeles för påträngande, alldeles för oberäknelig. Ett annat universum, dit ingen når. Ogenomträngligt.
Hon suckar tungt. Leker med en hårslinga mellan tummen och pekfingret, lockar röda som granatäpple.
På botten av hennes tekopp simmar de teblad som lyckats ta sig ut ur silens fängelse. Hon kommer på sig själv med att önska att hon vore lite mer som de där tebladen, som så orädda vågar ge sig ut i en värld helt okänd för dem. Vågar lämna tryggheten bakom sig. Återigen lämnar en djup suck hennes tunna läppar.
I bakgrunden hörs det svaga, nästintill ohörbara skrapande från vinylspelaren. Långsamt stegrar musiken, en ström av fransk indiepop som stilla sprider sig i det trånga utrymmet. Melankoliska stämmor som framför ord som hon inte kan förstå, men ändå finner glädje i. Ord som lugnar.
Hon spelar på hög volym, allt för att stänga den kalla världen ute. Det kalla och det hårda. Hon vill inte veta av det, vill inte leva det liv som givits henne. Föraktar det som finns därutanför. Misantropi.
Ändå kan hon inte låta bli att undra.
Blekblå ögon som stillsamt betraktar världen utanför fönstret. Människor och bilar far fram genom den kyliga vinterluften. Så bråttom, alla har de någonstans att vara. Ett liv att leva. En mamma med barnvagn skyndar över vägen. Unga pojkar som springer vid trottoarkanten, vänskapliga knuffar sinsemellan. Tonårsflickor som fnissar och slänger med håret. Alla så levande.
Hon minns inte längre hur solens varma strålar känns mot huden. Kommer inte ihåg hur grusad asfalt känns under fötterna. Hur kyssar smakar. Omringad av högar med dammiga böcker om äventyr i fjärran länder, olycklig kärlek och nätter som aldrig bör förglömmas. Vinylskivor som viskar om platser som ännu inte blivit upplevda. Liv hon kunde ha levt. Tillsammans bildar de en mur, som både skyddar och fängslar. Hon är en fånge, i sin egen fälla.
Tunna, svagt röda ögonfransar pressas mot fräkniga kinder. Hastiga andetag, fjäderlätta. Vaga minnen av en förlorad tid spelas likt en film i hennes huvud. Gång på gång. Etsar sig fast på hennes näthinna. Hennes bleka hy kliar, kliar och pirrar. Hon känner sig otålig. Rastlös, men kan inte placera känslan.
Kan inte hitta orsaken.
Hon drar ihop sina tunna ben, pressar dem mot sin överkropp. Hårt, hårt. Låter sina tårade kinder vila mot knäna. Försöker att glömma, försöker att minnas. Glömma allt som sårat, glömma allt som försvagat.
Alla hårda ord och blickar. Minnas de stunder då ett leende prydde hennes läppar. Skratt, glädjetårar och lyckorus. Ett underbart virrvarr av känslor. Och för första gången på länge känner hon en saknad.
En längtan.
Vinylskivan spelar på sista versen nu. Viskar om livet, livet därutanför. Fingertoppar som pirrar ängsligt.
Hon sträcker ut benen, låter axlarna sjunka. Kvicka andetag. Händer som ivrigt trevar, trevar efter något nytt. Något okänt. Hon står upp nu. Sträcker ut den slanka kroppen till fullo. Det är inte långt kvar nu. Kallt stål snuddar hennes fingertoppar. Hon tar ett djupt andetag, håller andan. Hjärtat i halsgropen. Och så slår hon upp ögonen, tappert. Hon är inte rädd längre.
Hon öppnar dörren, och går ut.
.
Jag är rädd att det inte kommer att bli så mycket skrivet i bloggen den här veckan. Jag kommer nämligen jobba väldigt mycket, och vara väldigt trött när jag inte jobbar. Kanske att jag publicerar en text jag skrev för något år sedan, men inte visat någon ännu. Den känns väl lite väl intim. Men kanske att jag vågar vågar vågar. Det är ju trots allt mitt enda nyårslöfte. Att våga.
Många kramar till alla fina bloggläsare därute! Vad vore min lilla blogg utan er? Nada.
I don't think I will have any time to blog this week, since I have a lot of work to do. Bear with me sweethearts!
Frukostmuffins.
Vissa dagar fungerar ingenting som det ska. Mobiltelefonens batteri dog någon gång i natt, vilket resulterade i att jag inte vaknade förens klockan 12 istället för 9. Och hade det inte varit för en sur liten kanin som bet som en galning i bur-gallret så hade jag nog kunnat sova fram till 14. Minst. Och sen när man väl pallrat sig upp ur sängen och ser sig i spegeln ser man att luggen (som man så noggrant plattade igår kväll) har någon sorts Den där Mary-fasoner på gång. Illa. Och knäckebrödet är slut. Strumpbyxorna trasiga (hur fasiken gick det till egentligen?).
Nej, jag kapitulerar. Det var tydligen inte meningen att jag skulle ta mig utan för dörren idag. Nåväl.
Eftersom mitt frukost-knäckebröd var spårlöst försvunnet så bestämde jag mig för att baka istället. Muffins blev det. Banan och valnötsmuffins, närmare bestämt. Superenkelt är det, bara vispa ihop en vanlig muffinssmet och rör sedan i lite mosad banan och grovhackade valnötter. Skjuts in i ugnen i 15-20 minuter i 180 grader. Och så kan man ju låtsas att de är supernyttiga när man sedan mumsar i sig dem till frukost också. Det är ju faktiskt både frukt och nötter i.
Bilderna har jag fifflat till i Poladroid.
I made banana and walnut muffins for breakfast today. Pictures where made with the help of Poladroid.
Sagan om stringhyllan.
Igår fick jag ändan ur (pappas ända, red. anm.) och satte upp en efterlängtad julklapp, nämligen en stringhylla. Hyllplan i teak och svarta gavlar, precis som jag alltid önskat. Åh! Nu har jag fyllt den med några av mina favoritsaker.
Hjärtformade bakskålar (de är egentligen två, men bara en syns på bilden) som även de var en julklapp, receptböcker som jag slagit in i prickigt presentpapper, och en liten syltburk med jordgubbar på som jag köpt på loppis någon sommar.
Mina finaste glas, med körsbär på, köpte jag på loppis i sommras för två guldpengar. Den lilla cykeln är också den ett loppisfynd. Katten kommer från en butik i Gamla Stan som säljer leksaker i gammal stil.
I brist på en riktig...
Vällästa böcker och ett par glasögonbågar som jag hittat second hand.
Miniservis från en antikbutik på Öland, med världens suraste tant i kassan.
Tjusiga glasburkar som jag fick av min syster i julklapp, som jag fyllt med fina band och gamla spetkragar.
Några favoritböcker, de flesta av nostalgiska skäl, och en liten resväska (som, om jag minns rätt, tillhörde min nalle när jag var liten).
My new bookshelf. I love it.
Hej. Ida heter jag, en dagdrömmare i rosiga klänningar och trassligt hår med allt för många tankar som snurrar runt, runt i huvudet. Jag är förtjust i vemodig musik, fräknar, konst, doften av gamla böcker, kaniner, svartvita filmer, blåbär, vintageklänningar och sagor.
