Jag har länge funderat på att publicera den här novellen. Samtidigt som det känns väldigt privat, är det ett av de få verk som jag faktiskt är riktigt nöjd med, trots att det gått över ett år sedan jag skrev det. Och det känns stort för mig, som annars förkastar mina alster efter en veckas tid, muttrandes "vad tänkte jag på egentligen". Och det vore intressant med åsikter från utomstående. Tror jag.

En svag doft av kamomillte spred sig i rummet. Ett rum så litet att det inte ens är säkert att det bör kallas rum. Ett skrymsle, en vrå. En plats att gömma sig på då världen därute känns alldeles för påträngande, alldeles för oberäknelig. Ett annat universum, dit ingen når. Ogenomträngligt.

Hon suckar tungt. Leker med en hårslinga mellan tummen och pekfingret, lockar röda som granatäpple.
På botten av hennes tekopp simmar de teblad som lyckats ta sig ut ur silens fängelse. Hon kommer på sig själv med att önska att hon vore lite mer som de där tebladen, som så orädda vågar ge sig ut i en värld helt okänd för dem. Vågar lämna tryggheten bakom sig. Återigen lämnar en djup suck hennes tunna läppar.

I bakgrunden hörs det svaga, nästintill ohörbara skrapande från vinylspelaren. Långsamt stegrar musiken, en ström av fransk indiepop som stilla sprider sig i det trånga utrymmet. Melankoliska stämmor som framför ord som hon inte kan förstå, men ändå finner glädje i. Ord som lugnar.

Hon spelar på hög volym, allt för att stänga den kalla världen ute. Det kalla och det hårda. Hon vill inte veta av det, vill inte leva det liv som givits henne. Föraktar det som finns därutanför. Misantropi.

Ändå kan hon inte låta bli att undra.

Blekblå ögon som stillsamt betraktar världen utanför fönstret. Människor och bilar far fram genom den kyliga vinterluften. Så bråttom, alla har de någonstans att vara. Ett liv att leva. En mamma med barnvagn skyndar över vägen. Unga pojkar som springer vid trottoarkanten, vänskapliga knuffar sinsemellan. Tonårsflickor som fnissar och slänger med håret. Alla så levande.

Hon minns inte längre hur solens varma strålar känns mot huden. Kommer inte ihåg hur grusad asfalt känns under fötterna. Hur kyssar smakar. Omringad av högar med dammiga böcker om äventyr i fjärran länder, olycklig kärlek och nätter som aldrig bör förglömmas. Vinylskivor som viskar om platser som ännu inte blivit upplevda. Liv hon kunde ha levt. Tillsammans bildar de en mur, som både skyddar och fängslar. Hon är en fånge, i sin egen fälla.

Tunna, svagt röda ögonfransar pressas mot fräkniga kinder. Hastiga andetag, fjäderlätta. Vaga minnen av en förlorad tid spelas likt en film i hennes huvud. Gång på gång. Etsar sig fast på hennes näthinna. Hennes bleka hy kliar, kliar och pirrar. Hon känner sig otålig. Rastlös, men kan inte placera känslan.
Kan inte hitta orsaken.

Hon drar ihop sina tunna ben, pressar dem mot sin överkropp. Hårt, hårt. Låter sina tårade kinder vila mot knäna. Försöker att glömma, försöker att minnas. Glömma allt som sårat, glömma allt som försvagat.
Alla hårda ord och blickar. Minnas de stunder då ett leende prydde hennes läppar. Skratt, glädjetårar och lyckorus. Ett underbart virrvarr av känslor. Och för första gången på länge känner hon en saknad.
En längtan.

Vinylskivan spelar på sista versen nu. Viskar om livet, livet därutanför. Fingertoppar som pirrar ängsligt.
Hon sträcker ut benen, låter axlarna sjunka. Kvicka andetag. Händer som ivrigt trevar, trevar efter något nytt. Något okänt. Hon står upp nu. Sträcker ut den slanka kroppen till fullo. Det är inte långt kvar nu. Kallt stål snuddar hennes fingertoppar. Hon tar ett djupt andetag, håller andan. Hjärtat i halsgropen. Och så slår hon upp ögonen, tappert. Hon är inte rädd längre.

Hon öppnar dörren, och går ut.