Teckningen ovan gjorde jag när jag var sex år gammal. Och jag tycker så himla mycket om den.

Annars har jag alltid haft så svårt att tycka om mina teckningar. Första veckan kan jag vara lite stolt och tycka att "det här blev ju rätt så fint ändå". Men efter ett tag kan jag inte låta bli att tänka "men vad sjutton, det här ser ju bara löjligt ut!" till och med om de teckningar som jag varit riktigt nöjd med för bara några dagar sedan.

Det är nog därför jag är lite feg med att visa upp mina teckningar här på bloggen. Just för att jag vet att jag kommer att vilja radera inlägget följande dag. Därför blir det mest små tuschkladd. Sånt som inte känns så seriöst, sånt som kan få vara lite småfult. Små bilder som inte tar mer än fem minuter att teckna. Fast jag egentligen gör så mycket mer utöver dem.

Men detta vingliga skelett tycker jag alltså fortfarande om. Trots att det var tolv år sedan jag gjorde teckningen. Och så är jag lite stolt. För att jag fick med alla lederna i fingrarna. Och kanske tycker jag så mycket om den för att den speglar en del av min personlighet så bra. För jag har alltid varit rätt så morbid av mig. Mörka sagor, rangliga skelett, melankoli och anatomiska hjärtan är någonting jag länge varit svag för. Så när mina klasskamrater i lågstadiet tecknade stora gula solar, regnbågar och glada familjer på rad tecknade jag skelett. När vi i mellanstadiet skulle pyssla ihop egna bilar av kartong, trä, klister och målarfärg var jag den enda som gjorde en likbil. Och när vi i högstadiet skulle läsa i dammiga böcker om friktion och andra tråkigheter satt jag längst bak i klassrummet och bläddrade fram till de sidorna i NO-boken som innehöll bilder på en hjärna i genomskärning.

Det kanske man inte kan tro om en tös som traskar fram på grusiga trottoarer i blommig klänning och rosett i håret.



A drawing of a skeleton I made when I was six years old.