Våren har kommit till min enkla boning – i form av en klänning. Min nye vän, som är en kvarleva från sent 50-tal eller tidigt 60-tal, pryds av ett yvigt krås och rosor i en något hysterisk rosa nyans. Det tunna tyget frasar lite lätt när man skuttar runt i klänningen (som förövrigt är mycket skuttvänlig), och den voluminösa kjolen liksom dansar helt av sig själv. Ett litet mästervärk, helt enkelt, som jag tror kommer att användas flitigt så snart vårvärmen infinner sig!


My new vintage dress from the early 1950’s or late 1960’s. Insanely pink!

Jag är fortfarande en smula krasslig, och dessutom lite tjurig för att jag missat så mycket roligheter de senaste dagarna. Tur att det trillar ner fina saker i brevlådan, som ett vykort med en fulsöt 70-talskanin, som kan muntra upp mig. En annan fin sak som jag hittat i brevlådan den här veckan är en rosig vintageklänning med voluminös kjol och yvigt krås. Jag ska försöka ta några vettiga bilder på den, så ska ni få se. Till dess är en vanlig kanin (vanlig fast ovanligt fin) allt jag har att bjuda på.

Puss hej!


A cute postcard that I got in the mail earlier this week.

Jag vet, jag vet. Julen är över för länge sedan och de flesta av oss längtar efter varmare väder och tunnare kläder. Men eftersom jag har haft lite ont om tid till att dokumentera vinterns klappar, så har jag några favoriter kvar att visa er. Ni får helt enkelt stå ut med mig. Och det ska väl gå an, eller hur?

Det här är alltså ytterligare en klapp jag gav bort i julas. Något som jag svängde ihop av sådant jag redan hade hemma.


Två loppisfyndade spetsdukar som låg och skrotade i en byrålåda förvandlades till några små snöflingor att hänga i granen. Ett riktigt enkelt pyssel, som blir himla fint (så fint att jag nog måste göra några åt mig själv också). Allt jag gjorde var att försiktigt klippa isär de små rundlarna som utgjorde duken och pensla dem med trälim utspätt i ljummet vatten. Och när limmet hade stelnat var det bara att knyta små hängen av några garnstumpar, och vips, så var det färdigt!


Snöflingorna gavs sedan bort i en trevlig liten pappask som jag klätt in med ett utklipp ur en gammal 50-talstidning. Och så en röd rosett på det. Såklart.


Another Christmas gift: a bunch of tiny snowflakes, made by some vintage doilies, to decorate the Christmas tree with.

Sakta men säkert smyger sig våren närmare. Jag har försökt skynda på den lite genom att låta ett knippe tulpaner flytta in i sovrummet. Hittills har de fått stå orörda av en glupsk liten kanin, men vi får väl se hur länge det varar. Och så får mina virkade små vantar hänga med ett tag till. Det är ju trots allt nu när snön smälter undan som alla borttappade vantar börjar dyka upp.

Förresten har jag gått och förkylt mig. Rejält. Kroppen värker och det känns som om jag har en stor tuss stålull i halsen. Jag som absolut inte får bli sjuk. Inte nu. Det går bara inte. Suck. Jag får helt sonika försöka kurera mig med clementiner, varm choklad och fina tv-program med Hanna Hellquist som gör en alldeles bubbligt glad.

Och ibland måste jag hålla med Hanna. Det är jävligt tröttsamt att vara gullig och snäll. I alla fall när man är förkyld.

Puss hej.


Pictures of my bedroom window. I’m trying to speed up springtime with some flowers and bright colors.

Här ser ni en rödhake. Men det är inte vilken rödhake som helst. Låt mig förklara.

När min mamma var liten tyckte hon väldigt mycket om sin farfar. Min mammas pappas pappa. Som alltid doftade av piptobak, hade gigantiska fötter och kallade gråsparvar för flygande råttor. Men rödhakar, dem tyckte denna piprökande farfar hemskt mycket om.

Och den här vintern har vi ständigt fått besök av en liten rödhake som vägrat flyga söder ut. Han sätter sig på den snöbeklädda trädgårdsstolen och kikar in genom fönstret. Länge. Tar sig något gott att äta vid fågelbordet. Och så flyger han sin väg. Tills han kommer på besök igen dagen därpå. Och efter ett tag började min lilla mamma säga att det var hennes farfar som var här och hälsade på. Såklart att det var.

Så jag bestämde mig för att teckna av farfar, rama in honom i en tjusig loppisram och ge alstret till min mamma i julklapp. Tillsammans med ett julklappsrim, som löd såhär:

Denna jul får du av mig ett blygsamt alster,
på en liten filur som äter kvalster.
En gammal vän du håller kär,
du blir så glad när han är här.
Utanför köksfönstret sitter han och spanar,
på sitt barnbarn och hoppas att hon anar.
Vem som är där på finbesök,
mitt i allt detta julestök.
Klappen blev mycket omtyckt. Och det här blev visst ett rätt så långt inlägg om en tecknad pippi. Men så kan det gå.


A drawing of a robin that I gave to my mother this Christmas.

Den här vackra boken ligger tålmodigt och väntar på mig i min bokhylla. De gulnade sidorna med mörka bokstäver doftar svagt av någonting främmande. Kanske är det doften av dess förra ägares bokhylla som dröjt sig kvar. Då och då tar jag fram den och stryker med handen över det mörkblå omslaget, som pryds av en gyllene spindel i ett yvigt nät. Läser orden som guldbokstäverna bildar på den sneda bokryggen.

AGATHA
CHRISTIE

Döden
på Nilen
Och hoppas att insidan är lika fängslande som utsidan är.


This beautiful book, Death on the Nile by Agatha Christie, is patiently waiting for me in my bookshelf.

”Allrakäraste Syster, ett måste du veta!”
Det gjorde så ont i hjärtat på mig just då.
”Nej”, sa jag, ”Jag vill inget veta.”
”Jo, ett måste du veta”, fortsatte Ylva-Li.
Då slutade blommorna att sjunga och träden att spela, och jag kunde inte mer höra bäckens melodi.
”Allrakäraste Syster”, sa Ylva-Li. ”När Salikons rosor vissnar, då är jag död.”

Text ur Allrakäraste Syster av Astrid Lindgren, fotografier tagna av min syster och mig.


A few photos my sister and I’ve taken of each other.

Här är den. Väskan med stort V. Väskan med stort V och Ä och S och K och A och N. Som jag längtat, funderat, bestämt mig, ångrat mig, bestämt mig igen, och önskat, önskat, önskat. Nu är den här.

Väskan kommer alltså från Cambridge Satchel Company, och var en julklapp från mor och far. Handgjord med mitt namn inpräntat på väsklocket och med två stadiga remmar på ryggen, precis som en gammal skolväska. Som de väskorna Steffi och Nelli bär på i En ö i havet. Åh. Jag tror att den kommer vara ruskigt fin när den har ungefär fem eller tio år på nacken.

Hur som. Nu ska jag snart hoppa i en blommig klänning och ta mig ut i snöovädret för att gå på bjudning. Puss hej.


The prettiest thing I got this Christmas, a brown batchel (which is merely a satchel with the addition of a top handle) with backpack straps from Cambridge Satchel Company.

- Ash, I know what its like to feel… different.
- But I’m not different. Am I?
- We all are. Him especially. But there is something kind of fantastic about that isn’t there?

Så himla fin. Och rolig. Och fantastisk.

P.s. Dålig uppdatering pga. jul, nyår, arbetsvecka och datorproblem. Suckpuck. Mer finheter utlovas inom kort! Puss hej.


So pretty. And funny. And fantastic.