Säg hej till min nya skjorta! Den är från 70-talet, men när man tittar på mönstret känns det lite som om man kliver in i en 50-talsglassbar och köper en stor glasstrut med tre kulor (en päron- och två hallonsmak). Nu har jag ju aldrig upplevt 50-talet på riktigt, och har alltså inte haft möjligheten att besöka en äkta 50-talsglassbar, så jag gissar hejvilt men ni förstår nog vad jag menar. Sen får jag dessutom ont i magen när jag äter glass, men det tror jag vi tar och skiter i.

Puss hej!


I love my new vintage shirt! It’s from the 1970’s, but looking at the pattern feels like walking in to an 1950’s ice cream bar and order a large cone with three scoops (one pear- and two raspberry flavor).

Spring till biblioteket, bokhandeln eller låna den av en vän som har haft den goda smaken att läsa den. Det blir din finaste marsbok. Tummis.


If you haven’t already read The Elegance Of The Hedgehog by Muriel Barbery, you really should do so. It’s wonderful.

Min gamla saxlampa i teak, som har saknat en lampskärm så länge att jag nästan skäms, har äntligen fått nya kläder. Eftersom inga nyproducerade skärmar föll mig i smaken, och jag aldrig hittade en som var tillräckligt nätt i andra hand-butikerna, så bestämde jag mig för att svänga ihop en egen.

Jag rotade fram en gammal spetsduk ur mina gömmor och doppade den i trälim utspätt i ljummet vatten. Sedan hängde jag den fuktiga duken över en uppochnedvänd kruka och formade den som jag ville ha den. När duken stelnat klippte jag ett hål högst upp och trädde på den på lampan, et voilà!


I made this lampshade for my vintage wall lamp by using an old doily I found in a drawer. It’s a really simple DIY project: I just mixed some glue with lukewarm water and soaked the doily in it. Then I turned a pot upside down and hung the doily over it, shaping it as I wanted it. When the doily was dry I cut a hole at the top and put it on the lamp. Done!

Ibland behöver man försvinna ett tag för att andas in, begrava ansiktet i en mjuk kanin, fundera över saker och ting och läsa fina böcker. Och andas ut. Men det bästa med själva försvinnandet är ju i alla fall att det blir så roligt att komma tillbaka. Så nu gör jag det.

P.s. Bekymra er inte över den melodramatiska rubriken, jag har bara lyssnat för mycket på Bowie.


Sometimes you need to disappear for a while to bury your face in a soft bunny, think about things and read nice books. And breathe. But the best part of disappearing is, after all, to come back. And today is the day to do so.