Herr Muffin
Det här är alltså Herr Muffin, en glad prick med fasligt mycket skutt i tassarna. Han är även en mycket kelsjuk herre som tycker om att pussas, springa fort, fort i cirklar i min säng, gnaga på tidningar, sitta i mitt sovrumsfönster och filosofera och tvätta sina sammetslena öron. Det allra godaste han vet är torkade äppelringar. Han får en halv äppelring en gång i veckan, som lördagsgodis, och då blir han som tokig. Springer i cirklar runt mina fötter och blir så ivrig och fumlig att han snubblar på sina egna tassar.
Anledningen till att han är extra luden och sådär gosedjursliknande är för att han är av rasen Jamora. Många brukar tro att han är en Lejonhuvad kanin, men det stämmer alltså inte. Jamoror är en variant av Angora kaniner, men pälsen är inte lika lång som hos en vanlig Angora och de behöver inte klippas, bara borstas. Och eftersom det är en dvärgras är de rätt så små, min skrutt väger bara 1,25 kg. Rasen är vad jag har förstått inte så vanlig i Sverige, det finns bara några få uppfödare och inte så mycket fakta att hitta om dem på internet. Herr Muffin kommer i alla fall från Stuvsta Zoo, där mina föräldrar köpte honom åt mig för ungefär 2 år sedan.
Om ni har några fler frågor om Herr Muffin eller kaniner i allmänhet så är det bara att skriva en kommentar till det här inlägget. Jag ska svara så gott jag kan!
About my rabbit, Mr Muffin.
Ett brev till dig som undrar.
Hi there! I’m sorry for the lack of fun and creative blog posts at the moment, but I’m busy writing an application letter and other boring stuff. I’ll get back to you as soon as I have something interesting to share with you. Kisses!
En liten lista om...
♥ Ta långa varma bad med en bra bok eller en fin hårinpackning
♥ Te med honung i
♥ Stickat på hela kroppen, och innetofflor såklart
♥ Titta på stjärnorna i en stjärnkikare
♥ Att skumpa runt på en buss med fin musik i öronen
♥ Gör något kreativt, som att sticka mössor eller långa färgglada halsdukar
♥ Se på fotografier ifrån när man var liten, eller filmer om man har
♥ Kunna somna liggandes på hans mage utan att det blir allt för varmt
♥ Pussar på näsan av hunden
♥ Vara inomhus hela dagen
♥ Sy massor av rosetter
♥ Lussekatter som man värmt lite innan och te
♥ Ringa mormor eller någon äldre människa man känner och prata och låta tiden gå
♥ Långa halsdukar
♥ Den där pojken som kan få varenda grå novemberdag att lysa i alla färger som finns bara genom att le och titta mig i ögonen
♥ Pepparkakor och mjölk
♥ Pynta med ljus och saker som luktar gott
♥ Sättet Nick Cave sjunger på, det får mig att rysa
♥ Gömma sig under en filt och se på film med ljus
♥ Ha på sig tjocka raggsockar
♥ När små hamstrar blir vita, även fast de inte kommer behöva gömma sig i snön
♥ Att sitta och klippa och klistra och pyssla med en mysig inspirationsbok
♥ Skratt som överröstar allt
♥ Åka till Ullared
♥ Att dricka varm choklad oftare att vatten
♥ Ljusslingor
♥ Att titta igenom bilder från sommaren och tänka tillbaka på den
♥ Kramas mycket, så att man blir varm
♥ Djupa andetag i mörkret
♥ Att kunna ha stora halsdukar utan att det ser konstigt ut och folk undrar vad man är för en
♥ Låta någon du gillar ge dig handmassage tills du somnar
♥ Det knastrande ljudet när man går på nyfallen snö
♥ Hångla länge, länge
♥ Möta en främlings blick på stan lite extra länge för att ge små leenden till okända människor
♥ Baka muffins
♥ Äta muffins
♥ Att ligga inne och läsa hela dagarna med regnet smattrande mot fönsterrutan
♥ Att andra människor också vill värma sig nu (och inte tycker att man är konstig som behöver raggsockor på sommaren och kräver att få ligga så nära som det bara går, oavsett hur många plusgrader det är)
♥ Promenader
♥ Läsa barnsagor som Peter Pan, Nalle Puh eller Vem ska trösta knyttet?
♥ Böcker i största allmänhet
♥ Att diskret kika in i mysiga fönster när man vandrar i isande kyla
♥ Doften av satsumas
♥ Små fantasier om sagovärldar som hamnar på papper i form av text och bild
♥ Att sitta på café med fina vänner hela dagarna utan att det gör något att timmarna försvinner iväg
♥ Kaninpussar
♥ Pussar i största allmänhet
♥ Sourcream-cashewnötter
♥ Att boka en resa någonstans och rymma iväg (men det räknas nästan som fusk)
♥ Baka med skön musik i bakgrunden
♥ Skriva brev och för att sen skicka med små presenter såsom rosetter eller en kylskåpsmagnet med Audrey Hepburn av ren impuls
♥ Att ta på sig sin varmaste tröja, raggsockor och en lång halsduk för att sedan trotsa rusket en tidig morgon eller sen kväll tillsammans med någon man tycker mycket om
♥ Göra oförskämt stora smoothies på apelsinjuice och hallon
♥ Fina mail från fina systrar som är för långt borta
♥ Se om filmer som man redan sett en massa gånger och kan replikerna i
♥ Viska i någons öra
♥ Några täcken och filtar i en hög på golvet, en massa tända ljus runt omkring och en bok full av stora fina bilder som man kan kika på när LP-spelaren sjunger ut lugn varm musik
♥ När små snöflingor smälter på ens kinder
Ni är så fina. Allt fick tyvärr inte plats, och vissa punkter har jag slagit ihop, men det mesta kom med. För även om man kanske skulle vilja skriva sjuttioelva punkter om varm choklad (för det är ju himla gott) så blir det lite hattifnattigt. Ja, ni förstår nog. Men! Spara, skriv ut, klistra upp på väggen och läs igenom när saker och ting känns lite för tunga. Så känns det nog lite lättare efteråt.
A list of how to survive grey fall days and black winter nights. Strange google-translation here. ♥
Grå november, grå december.
Att vakna, sätta sig upp i sängen och se ut genom fönstret och inte kunna avgöra om klockan är sju på morgonen eller sju på kvällen. Att frustrerat slå på strömbrytaren till kökslampan flera gånger i tron om att den slutat fungera, för att sedan inse att lampan redan är tänd, det blir bara inte ljusare än såhär. Att det faller små, blöta ljusgrå tussar från himlen. Det är inte snö. Det är inte regn. Det är ingenting.
Så vad gör man? Vad gör man när teet inte längre värmer? När inte ens den rödaste mössan lyser upp i ett hav av svarta och gråa vinterkappor? Vad gör man när lusten, orken och inspirationen bleknar bort?
Kan vi inte skriva en lista? På fina saker som gör höst och vintermörkret lite ljusare, mysiga saker man kan syssla med en grå novembereftermiddag och spännande äventyr att se fram emot. Stora och små ting, viktiga och oviktiga. Något att läsa igenom och glädjas av när saker känns lite för tunga. Om vi hjälps åt kan det nog gå. Jag börjar med;
Din tur! ♥
Things that brighten up a grey November day; the smell of mandarin orange, emails from a beloved sister, bunny kisses, kisses in general. Your turn!
Om mig.
Jag 1993, 2 år gammal.
Om vem jag är
Jag är rädd för att ta steget ut i vuxenvärlden. Jag har lätt för att drömma mig bort, och har ofta svårt att skilja på dröm och verklighet. När ingen ser på dricker jag mjölk direkt ur förpackningen. När jag var liten och mamma och jag kom för sent till dagis brukade jag gå in och ställa mig i mitten av samlingsrummet och säga "Nu är jag här, så nu kan vi börja!". Jag har ingen aning om vad jag ska göra i framtiden och det skrämmer mig. Jag brukar säga att jag hatar att mina fötter är så små som de är, men egentligen tycker jag de är rätt så fina. Jag har alltid varit fascinerad av döden och är rätt så morbid av mig. Jag tycker bättre om kakdegen än de färdiga kakorna. Jag har aldrig varit kär, sådär pirr-i-magen-vill-bara-vara-med-dig-och-aldrig-någon-annan som folk i min omgivning kan vara (kanske är jag bara en väldigt känslokall människa?). Jag tycker spindlar är fina, speciellt de stora och lurviga. Jag älskar att åka tåg på natten.
Vem jag är, och varför, kan jag nog inte riktigt svara på. För att vara helt ärlig så tror jag inte att jag riktigt vet det ännu. Bilden jag har av mig själv är så sällan lik den som andra har av mig. Kanske är det meningen att det ska vara så. Vad vet jag.
Om den viktigaste personen i världen
Oj. Det är nog för stort för min lilla blogg. Men en person jag saknar väldigt mycket just nu är syster yster.
Vi var oskiljaktiga när vi var yngre, och jag är så ovan med att inte ha henne här hos mig.
Om att gå på lina
Nej, jag kan inte gå på lina. Jag har nog världens sämsta ballans, är jag rädd.
Om att bli brevvänner
Ja, gärna! Det finns inget som muntrar upp en så bra som ett fint litet brev i lådan, långt som kort.
Om favoriter
Puderrosa. Svart. Midnattsblått. Mina favoritfilmer hittar du här.
Om bakgrundsmusiken på bloggen
Pianostycket som spelades här på bloggen förut var från Amelie från Montmartre och hette Comptine D'Un Autre Ete (skriven av Yann Tiersen).
Om att byta vegetariska recept med varandra
Jag är, tro det eller ej, rätt så sämst på det där med matlagning. Det är ju så mycket roligare att baka!
Men några bra recept ska jag nog kunna hitta i mina gömmor. Om du har något du vill dela med dig av så tackar jag och tar emot!
Om läppstift
Läppstiftet kommer från Maybelline (Passion Red, heter nyansen), det där med den tjusiga röda hylsan som Elin tipsade om förut. Köpte det på impuls och har väl använt det två, tre gånger. Tycker att det är fasligt tjusigt, men jag är nog lite för feg för läppstift egentligen (och så är det ju så opraktiskt om man vill pussas!).
Om klädstil
Att använda kläder som ett sätt att uttrycka mig, som en sorts ventil för kreativiteten, har alltid varit viktigt för mig. När jag var en liten trasig punkare såväl som i tyllkjol och söta koftor. Hur länge jag har haft den stilen jag har nu är svårt att säga, då stil är någonting som stegvis utvecklas. Men jag började väl intressera mig för äldre mode för ungefär ett år sedan, och slukar numera allt som har med sent 1800-tal till mitten av 1900-talet att göra.
Om skolan
När jag var yngre var jag en duktig flicka. Samhällets våtdröm om hur en ung tjej ska vara. Lugn och stillsam, effektiv som en liten myra. Men det håller inte i längden. Man orkar inte. Och ju äldre jag blev desto svårare hade jag att anpassa mig efter de mallar som skolan anser är rätt och riktigt. Normalt.
Det tog lång tid innan jag insåg att det var okej. Det var okej att inte vara som alla andra. Det var okej att inte passa in i mallen. Att man faktiskt inte behöver karva och kapa och vända och vrida, omforma sig för att passa in i den där mallen. Det är okej att vara den man är. Det var en sån otrolig lättnad för mig när jag insåg det där. Som om någon lyfte den stora sten som tyngt mitt hjärta och sa "Låt mig bära den här åt dig. En stund, för alltid. Det är du som bestämmer.".
Förmodligen kommer jag att börja studera igen. Någon gång. Men på mina villkor. Och för att jag väljer det.
Om framtiden
Jag har ingen aning. Skrämmande? Ja.
Det här om att våga.
Jag har länge funderat på att publicera den här novellen. Samtidigt som det känns väldigt privat, är det ett av de få verk som jag faktiskt är riktigt nöjd med, trots att det gått över ett år sedan jag skrev det. Och det känns stort för mig, som annars förkastar mina alster efter en veckas tid, muttrandes "vad tänkte jag på egentligen". Och det vore intressant med åsikter från utomstående. Tror jag.
En svag doft av kamomillte spred sig i rummet. Ett rum så litet att det inte ens är säkert att det bör kallas rum. Ett skrymsle, en vrå. En plats att gömma sig på då världen därute känns alldeles för påträngande, alldeles för oberäknelig. Ett annat universum, dit ingen når. Ogenomträngligt.
Hon suckar tungt. Leker med en hårslinga mellan tummen och pekfingret, lockar röda som granatäpple.
På botten av hennes tekopp simmar de teblad som lyckats ta sig ut ur silens fängelse. Hon kommer på sig själv med att önska att hon vore lite mer som de där tebladen, som så orädda vågar ge sig ut i en värld helt okänd för dem. Vågar lämna tryggheten bakom sig. Återigen lämnar en djup suck hennes tunna läppar.
I bakgrunden hörs det svaga, nästintill ohörbara skrapande från vinylspelaren. Långsamt stegrar musiken, en ström av fransk indiepop som stilla sprider sig i det trånga utrymmet. Melankoliska stämmor som framför ord som hon inte kan förstå, men ändå finner glädje i. Ord som lugnar.
Hon spelar på hög volym, allt för att stänga den kalla världen ute. Det kalla och det hårda. Hon vill inte veta av det, vill inte leva det liv som givits henne. Föraktar det som finns därutanför. Misantropi.
Ändå kan hon inte låta bli att undra.
Blekblå ögon som stillsamt betraktar världen utanför fönstret. Människor och bilar far fram genom den kyliga vinterluften. Så bråttom, alla har de någonstans att vara. Ett liv att leva. En mamma med barnvagn skyndar över vägen. Unga pojkar som springer vid trottoarkanten, vänskapliga knuffar sinsemellan. Tonårsflickor som fnissar och slänger med håret. Alla så levande.
Hon minns inte längre hur solens varma strålar känns mot huden. Kommer inte ihåg hur grusad asfalt känns under fötterna. Hur kyssar smakar. Omringad av högar med dammiga böcker om äventyr i fjärran länder, olycklig kärlek och nätter som aldrig bör förglömmas. Vinylskivor som viskar om platser som ännu inte blivit upplevda. Liv hon kunde ha levt. Tillsammans bildar de en mur, som både skyddar och fängslar. Hon är en fånge, i sin egen fälla.
Tunna, svagt röda ögonfransar pressas mot fräkniga kinder. Hastiga andetag, fjäderlätta. Vaga minnen av en förlorad tid spelas likt en film i hennes huvud. Gång på gång. Etsar sig fast på hennes näthinna. Hennes bleka hy kliar, kliar och pirrar. Hon känner sig otålig. Rastlös, men kan inte placera känslan.
Kan inte hitta orsaken.
Hon drar ihop sina tunna ben, pressar dem mot sin överkropp. Hårt, hårt. Låter sina tårade kinder vila mot knäna. Försöker att glömma, försöker att minnas. Glömma allt som sårat, glömma allt som försvagat.
Alla hårda ord och blickar. Minnas de stunder då ett leende prydde hennes läppar. Skratt, glädjetårar och lyckorus. Ett underbart virrvarr av känslor. Och för första gången på länge känner hon en saknad.
En längtan.
Vinylskivan spelar på sista versen nu. Viskar om livet, livet därutanför. Fingertoppar som pirrar ängsligt.
Hon sträcker ut benen, låter axlarna sjunka. Kvicka andetag. Händer som ivrigt trevar, trevar efter något nytt. Något okänt. Hon står upp nu. Sträcker ut den slanka kroppen till fullo. Det är inte långt kvar nu. Kallt stål snuddar hennes fingertoppar. Hon tar ett djupt andetag, håller andan. Hjärtat i halsgropen. Och så slår hon upp ögonen, tappert. Hon är inte rädd längre.
Hon öppnar dörren, och går ut.
Hej. Ida heter jag, en dagdrömmare i rosiga klänningar och trassligt hår med allt för många tankar som snurrar runt, runt i huvudet. Jag är förtjust i vemodig musik, fräknar, konst, doften av gamla böcker, kaniner, svartvita filmer, blåbär, vintageklänningar och sagor.
